InfoMentor Logo

Krönikor från kundtidningen – Tid att Fokusera

Digital ledare, programledare, rektor, barnboksförfattare, lärare och samtalsaktivist – alla har de skrivit krönikor med olika tema men gemensamt är att de är kopplade till skolans värld. Trevlig läsning!

”Mina superhjältar inspirerade mig att göra skillnad” av Jenny Nyberg
”Du är barnens barndom” av Beppe Singer
”Lärarna behöver veta målet och rektorn måste ha mod att leda” av Malla Taipale
”Hur vågar någon skriva en bok med så många pissråtteord” av Lisa Bjärbo
”Vad krävs för att undervisa morgondagens medborgare” av Sara Bruun
”Vad kan en sjuåring lära mig om utbrändhet och stress?” av Navid Modiri

 

InfoMentor TID ATT Fokusera

Mina superhjältar inspirerade mig att göra skillnad

av Jenny Nyberg, Tid att Fokusera Nr 6, 2019

När jag var liten drömde jag om att bli lärare. Jag lekte skola och var den som tog platsen längst fram i klassrummet. Då hade jag ingen aning om att jag idag, 30 år senare, skulle inneha en av skolans viktigaste roller – rektor.

Under mina år i skolan mötte jag många fantastiska lärare. Lärare som lät mig drömma och skapa, som stöttade mig, lät mig vara kreativ och modig. Dessa lärare blev mina förebilder och jag ville bli som dem när jag blev stor. Men jag mötte tyvärr också lärare som begränsade mig och ville att jag skulle passa in i mallen. Dessa lärare var också personer som jag som elev kände att jag inte riktigt klickade med.

När jag själv utbildade mig till lärare funderade jag ofta på vad mina superhjältar till lärare gjorde som fick mig att känna mig värdefull och motiverad i klassrummet. Jag kom ganska snabbt fram till att nyckeln till deras framgång var viljan att skapa en god relation till mig som elev. När jag började arbeta som lärare ägnade jag därför mycket tid åt att lära känna mina elever. Genom att skapa en god relation och stärka deras självförtroende fick jag många lyckliga år som lärare. Självklart hamnade jag också i utmanande situationer. Men den goda relationen jag byggt upp med eleverna gjorde att vi tillsammans kunde ta oss igenom dessa prövningar. De barn som behövde extra mycket uppmärksamhet och omtanke var också de som prövade och utmanade mig mest.

När jag idag tänker tillbaka på mina år i klassrummet och mina år som skolledare så är det några saker som jag anser vara viktiga för ett framgångsrikt ledarskap, oavsett om man är rektor eller lärare. För att lyckas skapa ett utmärkt lärande krävs det ett elevnära ledarskap med lärmiljön i fokus. Vi i skolan måste arbeta för att främja en miljö där alla arbetar för att skapa goda relationer till eleverna. Genom en god lärmiljö och goda relationer ökar också elevernas möjligheter till motivation och drivkraft till sitt inre lärande. För mig är en god lärmiljö en trygg skola som möter varje elev där den befinner sig.

Min dröm tog mig vidare till ett yrke där jag kunde göra skillnad för fler elever än för de som befann sig i mitt eget klassrum. Min dröm tog mig vidare till att våga leda en skola! Under dessa år har jag insett att skillnaden mellan att vara rektor och lärare är mindre än man tror. Genom att skapa en organisation där vi alla arbetar mot samma mål, att skapa varje elevs bästa skola, kan jag ge fler elever förutsättningar att lyckas, mod att ta steget och en biljett till den okända framtiden.

Som rektor arbetar jag idag för att skapa en framgångsrik digital skola där jag leder med mod och ett stort hjärta, precis som jag gjorde under mina år som lärare. Jag vågar fortfarande misslyckas, jag vågar fortfarande utvecklas och jag bjuder på mig själv. Jag strävar alltid mot att lyfta medarbetarna, göra dem delaktiga i skolans beslut och riktning och därmed få dem att ta ett stort ansvar för verksamhetens utveckling.

För att lyckas bygga en digitaliserad skola måste rektor våga vara tydlig, stödja, ge förutsättningar, visa riktning och vara modig! Digitaliseringen av skolan gör att eleverna fördjupar sitt lärande, förstår omvärlden bättre och lyckas i den ännu okända framtiden. Med digitaliseringens hjälp kan vi få eleverna till nya lärandenivåer i klassrummet. Världens skolor står på kanten av en ny era. Det är onekligen en spännande och utmanande tid att vara pedagogisk ledare!

Jenny Nyberg är en framgångsrik digital ledare och rektor på Oxievångsskolan i Malmö stad. Hon har skrivit boken Organisera för en digital skola, som ger dig konkreta verktyg till hur du kan nå framgång i ditt systematiska digitaliseringsarbete. Tillsammans med sitt team DigiMIK har hon erhållit utmärkelsen Skolbibliotek i världsklass 2018 och 2019. Föreläser både nationellt och internationellt kring digitaliseringen av skolan.

Topp

Du är barnens barndom

av Beppe Singer, Tid att Fokusera Nr 5, 2019

När jag växte upp var det väldigt svårt för mig att passa in. Jag hamnade ofta i trubbel och hade väldigt lätt för att skuldbelägga mig själv. Det var mitt fel att det gick åt skogen. Det var mitt fel att jag inte klarade av att få godkänt på proven. Det var mitt fel att jag inte ansträngde mig. Den där känslan har en förmåga att skvalpa över i ens självkänsla. Tankarna ändrade form och gick från ”Varför anstränger jag mig inte?” till ”Fan vad jag är värdelös.”

Jag är 41 år idag. Jag har provat olika former av terapi. Meditation. Träning. Jag har till och med genomgått en rigorös utredning som resulterade i att jag diagnostiserades med ADHD för drygt två år sedan. ÄNDÅ sitter känslan kvar där – ”Du är värdelös!”

Efter min diagnos tittade mina närmsta på mig i väntan på ett heureka-moment. En uppenbarelse där jag skulle inse att den jag varit, och det jag ställt till med i mitt liv, inte var på grund av mig. Det var på grund av min diagnos. Men den kom aldrig.

Jag tänker mycket på vem jag hade varit idag om de vuxna i min omgivning hade sett lite annorlunda på mig som barn. Jag tänker på er pedagoger som läser detta och hur ofta ni har tid, resurser eller ork att visualisera vilka vuxna ni skapar i era klassrum. Ni kämpar dagligen för att era elever ska känna upptäckarglädje. Ni bildar dem. Fyller dem med viktig information. Men det finns alltid någon i klassrummet som gör att ni måste dra ner på tempot. Lägga mer tid på att få tyst än vad ni kan lägga på att få eleverna att växa. Det spelar ingen roll om dessa barn har en diagnos eller inte. De kan ha ett helvete hemma utan att vi vet om det eller ens bryr oss om att fråga. För stunden är det viktigare att de kan redovisa vad Pythagoras sats går ut på. För vi har våra kursplaner. Våra matriser. Våra veckoplaneringar.

Det är skitsvårt att som pedagog stå med ett barn i ena handen och ett uppdrag från regeringen i den andra. Vilken hand väljer man? Jag dömer inte dem som väljer den senare. Vi har arbetsgivare. De vill att barnen på just er skola ska klara de nationella proven. De vill att allt ska se bra ut när skolinspektionen kommer och knackar på. Vi ska dessutom hinna med alla reformer, digitaliseringar och nya dokumentationskrav. Men hur ska vi kunna släppa våra matriser för att läsa av stämningen i klassrummen och ändra kurs för att eleverna i första hand ska känna glädje, lust och trygghet? Jag har inga svar. Jag vet hur jag gjorde under mina många år som lärare på en gymnasieskola i Malmö. Men det kanske var lättare för mig. Jag vet hur det känns att sitta på andra sidan.

En sak tror jag dock att de flesta av oss har gemensamt. Om vi skalar av allt som vårt yrke kräver av oss idag. Om vi vänder oss inåt och försöker minnas den där känslan som fick oss att söka oss till läraryrket. Då tror jag att de flesta av oss minns. Vi bryr oss om barnen. Vi vill lyfta dem. Stötta dem. Och detta måste vi påminna oss själva om när vi blir översvämmade av arbetsuppgifter som är raka motsatsen till varför vi valde detta yrke från första början.

För några år sedan höll jag en föreläsning i Huddinge kommun. Efteråt kom en kvinna fram och berättade att hon arbetat som högstadielärare i över 30 år. Hon hade jobbat på skolor med elever som varit minst sagt socioekonomiskt utsatta. Hon tyckte det blev jobbigare och jobbigare allt eftersom åren gick. Tills slut hade det gått så långt att hon fick panikångestattacker varje måndagsmorgon. Men så för ett par år sedan sa en kollega plötsligt något som fick henne att hitta tillbaka. Att längta efter måndagarna. Det var fyra enkla ord. Ord som även i mitt fall åkte rakt in i ryggmärgen. Fyra ord som löste upp alla proppar jag hade inför de uppförsbackar jag har och haft som pedagog. Dessa ord var – ”Du är barnens barndom.”

Benjamin ”Beppe” Singer är en prisbelönt programledare och författare som vunnit ett stort förtroende bland barn, föräldrar, pedagoger och skolledare. Han är kemisten som arbetat som gymnasielärare i flera år innan han 2011 vann det prestigefulla priset ”Årets Folkbildare” för sina insatser som programledare för Hjärnkontoret på SVT. Numera skriver han sina egna experimentböcker, utvecklar experimentlådor och kunde senast ses i Det Stora Experimentet på Viaplay – en julkalender som vann pris på Kristallengalan 2017 för bästa barn- och ungdomsprogram. www.beppesinger.se.

Topp

Lärarna behöver veta målet och rektorn måste ha mod att leda

av Malla Taipale, Tid att Fokusera Nr 4, 2018

Det har skett en kuslig förändring i skolan under de senaste tjugo åren. När jag i början på 2000-talet började som ny rektor på en skola där en liten grupp destruktiva elever hade tillåtits att ta makten, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att situationen skulle se likadan ut 2018.

Då, på den skolan, gjorde ett antal elever precis som de ville i klassrummen och i korridorerna. De spred kaos, störde all undervisning och lämnade efter sig gråa och orkeslösa lärare. En lärare beskrev det så här för mig: ”Det sipprar in som ett gift. Först blir du bedövad och till slut vill du bara gå hem. Ingen lärare vill bli styrd av ett fåtal elever. Ingen vill ta emot arga samtal från föräldrar på kvällarna”.

Det man fortfarande inte pratar högt om i lärarrummen har smugit sig in i allt fler klassrum. Stök, orolighet, en svängdörrskultur och allt grövre språk. Inte på alla skolor, dock. Det här händer mest på skolor där man inte bestämt hur man vill ha det. På skolor där rädslan och likgiltigheten fått fäste. På skolor där man tror att man inte kan lyckas.

I våras, under ett besök på en skola, hörde jag några elever inför en lektion: ”Ska vi göra kaos, det här suger?” De ”gjorde kaos”. Samtidigt som detta pågår fortsätter vi att diskutera skolan. Vi kan så mycket – vi läser, lyssnar, begrundar, förordar och pekar. Varför fungerar då inte de goda teorierna på alla skolor? Är det elevernas fel? En tandläkare kan ha världens modernaste borr, men kan han inte använda den, har han ingen nytta av den. Kan alla lärare hantera de verktyg som behövs i kvalitetsuppdraget utbildning?

Ett av de viktigaste verktygen heter lärarledarskap. För att bli starkt och tydligt behöver ledarskapet en grund att stå på: kunskap som lärare tillägnar sig under en gedigen utbildning och en praktikperiod som ger möjligheter att träna på olika färdigheter. En stark ledare är inte synonymt med en auktoritär ledare. Däremot behöver ledaren personlig kompetens och tillräckligt med social mognad för att fungera som en professionell yrkesmänniska med vuxenauktoritet.

Lärarna behöver veta vart den egna skolan är på väg, mot vilket mål.Här kommer den viktigaste ledaren med i bilden – rektorn, skolans chef och pedagogiske ledare. Den rollen kan inte överskattas. Rektorn lägger ribban och beskriver målen.

Rektorn måste ha mod att leda, möta svårigheter och lösa problem. Mod att glädjas över framgångar. Rektorn måste ha mod att fatta beslut och stå fast oavsett vilka vindar som blåser. På så sätt samlar skolans viktigaste ledare sin personal att spela på samma planhalva, tillsammans med eleverna.

En bok jag värderade högt under min tid som rektor var Skollagen. Vi lägger ofta mest vikt vid Läroplanen, som ju presenterar innehållet i det kvalitetsuppdrag som Skollagen ramat in, men det är Skollagen som förmedlar trygghet och stadga till arbetet i skolan. Står man stadigt i klassrummet, uppbackad av Skollagen och Läroplanen, så är man på rätt väg.

Förstår man dessutom att skolans inre arbete måste ledas av rektorer och lärare – inte av elever, föräldrar, tjänstemän eller politiker – har man kommit långt. Raka ryggar och stolthet över yrket skapar en arbetsmiljö värd namnet.

Tänk er sedan det ideala. Tänk er ett stöd, och en vilja, som löper som en röd tråd ända från regeringen och via huvudman – via rektorn – till varje enskild lärare. Tänk vad vi då skulle kunna åstadkomma.

Malla Taipale är 65 år och bor i Upplands Väsby och i Dalarna. Hon har gett ut en bok om rektorskap, föreläser om skolvärlden och handleder skolledningar. Har en teaterådra i sig och älskar att spexa. Hennes favoritcitat är ”Ei auta itkut markkinoilla” vilket fritt översatt från finska betyder ”Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk.” www.mallataipale.com

Topp

Hur vågar någon skriva en bok med så många pissråtteord?

av Lisa Bjärbo, Tid att Fokusera Nr 3, 2018

Det är långt efter att vi har släckt lampan, sagt god natt och lagt undan boken som min yngste sons hand kommer smygande över täcket och tar tag i min arm och ruskar den. Jag var rätt säker på att han redan sov. Men sjuåringens ögon lyser.

”Hur vågar någon skriva en bok med så många pissråtteord?” undrar han. Vi har just läst hur Tsatsiki-Tsatsiki Johansson varit i slagsmål med Mårten Pissråtta och Mårten har svurit som en borstbindare i ”Tsatsiki och morsan”. Min son är uppenbart imponerad. Kanske seglade just Moni Nilsson upp som en ny idol i hans ögon.

”Det är minst ett pissråtteord i varje kapitel, mamma”, säger han euforiskt. ”Jag älskar det!”

Det var ett tag sedan nu jag hade antal pissråtteord (ju fler desto bättre) som måttstock för hur bra en bok var. Jag var väl också ungefär sju när min pappa läste Ole Lund Kirkegaard för mig och jag skrattade så jag kved över karaktärer som svor i varenda mening. Men jag minns det. Och när sjuåringen konstaterar att pissråtteorden gör så att det kommer fniss i hela honom, så minns jag det också. Och den måttstocken har jag kvar när jag läser, även som vuxen. Jag letar fortfarande efter böcker som fyller hela kroppen med känslor – fniss eller gråt eller gåshud eller ångest, come what may. Jag har övat upp hela mitt känsloregister genom berättelser. Nu övar jag upp mina barns.

Det går ofta rätt segt – om jag ska vara ärlig. Böcker är inte så coolt i barnens ögon. De orkar inte läsa själva. Det är roligare med spel. De tröttnar efter halva berättelsen och vill byta. De vill hellre se på YouTube. Och det finns ändå inget bra i hela biblioteket. Det är sant. De har testat allt, och varenda bok därinne suger.

Men att det ändå ingår högläsning varje kväll innan de ska sova har de aldrig kommit på att ifrågasätta. Och ibland, när planeterna står rätt, händer det att vi hittar en bok som träffar precis rätt, vid exakt rätt tillfälle. SMACK! Rakt in i pissråttecentrat. BOOM! Mitt i själen på han som är mörkrädd.

Det är ett litet ögonblick, men man känner det så tydligt. En hel värld har just satts på svaj i sovrummet. Jag vet att det låter högtravande. Men ett nytt fönster ut mot världen har öppnats inuti deras huvuden och det går att känna vinden som drar här inne. Det måste vara okej att låta högtravande ibland?

Det tog en vecka från det att min äldste son började skolan tills han kom hem och meddelade att man inte får gråta när man är en stor kille. ”Ingen kille på skolan gör det”, konstaterade han. ”Inte ens om de får en stenhård bandyboll i fejan.”

Jag tänker ofta på vad stenhårda bandybollar och gråt som inte gråts kan bli med tiden. Det är ingen munter tanke.

Och det hänger ihop. Allt hänger ju ihop.

När jag bäddar ner en nioåring och en sjuåring i deras sängar på kvällarna och vänder mig mot bokhyllan är det med en förhoppning om att få känna den där vinden blåsa genom rummet igen. Att öppna upp världen en smula åt dem. Att fylla hela deras kroppar med fniss, gråt eller gåshud, come what may, och låta varenda liten känsla rumla runt här inne, helt fritt.

”Nu känner jag att det snart kommer att komma gråt”, förvarnade det ena barnet när farfar Mattias var på väg att dö i Bröderna Lejonhjärta häromdagen. ”Ja, nu gråter vi”, svarade jag. Och så grät vi alla tre tills vi snorade. Det kändes som vårens viktigaste ögonblick.

Lisa Bjärbo är författare och journalist. Har bland annat skrivit bilderböckerna om Ivar som träffar olika dinosaurier, till exempel ”Ivar träffar en Tyrannosaurus”, kokboken ”Mera vego” och ungdomsböcker som ”Det är så logiskt alla fattar utom du”. Gillar att dricka kaffe på morgonen, se på teveserier på kvällarna och prata om böcker jämt. Delar med sig av boktips till barn i förskoleåldern. Se listan på www.infomentor.se/forskolan

Topp

Vad krävs för att undervisa morgondagens världsmedborgare

av Sara Bruun, Tid att Fokusera Nr 2, 2017

Med hjälp av digitala verktyg krymper världen och det blir allt enklare att kommunicera med människor. Att kunna olika språk blir viktigare, men det blir också viktigt att behärska de digitala verktyg som gör att du kan sitta hemma vid ditt köksbord och till exempel ha en jobbintervju via Skype eller Hangouts där jobbet är någon annanstans i världen.

Detta är en utveckling som vi lärare måste hantera. Vi kan inte längre fortsätta undervisa som vi alltid har gjort utan vi måste hänga med vår samtid.

Digitaliseringskommissionen beskriver att digital kompetens utgörs av i vilken utsträckning man är förtrogen med digitala verktyg och tjänster, samt menar att man ska ha en förmåga att följa med i den digitala utvecklingen och dess påverkan på ens liv. (SOU 2015:28 s. 16) . Nästa läsår skärps skrivningarna i LGR 11 (skolverket.se) kring digitaliseringen och lärare kan inte längre säga att man inte vill arbeta med digitala verktyg, då alla elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. En utmaning!

Jag åker land och rike runt och utbildar lärare och rektorer i hur vi kan använda digitala verktyg i våra klassrum. Jag möter en vilja att lära sig och en vilja att förändra, men det finns också många hinder på vägen. Två problem som jag ofta stöter på är:

1. Nätverket strular och internet funkar inte.
2. Eleverna sysslar med annat på datorn än det de ska.

Många kommuner har köpt in digitala verktyg till sina skolor, men tyvärr är inte deras nätverk dimensionerat för att ta emot så många nya enheter, nätverket blir överbelastat och kraschar. Om du då som lärare har planerat en lektion där internet krävs eller om du satsat på ett digitalt läromedel, går den lektionen om intet. Jag brukar tyvärr, och det är inte klokt att det ska behövas, alltid ge rådet att ha en analog plan B. I mitt klassrum finns tryckta böcker och uppkopierat material som jag kan ta fram om det uppstår problem. En plan B är mycket viktig att ha för om det uppstår död tid med framförallt tonåringar och de inte vet vad de ska göra eller du behöver gå och hämta något blir det kaos och stök. Ordning i klassrummet är A och O för att undervisningen ska fungera. Vissa klasser och elever klarar inte av att hantera digitala verktyg och de måste tränas i detta.

När du har koll på dina klasser och du känner dig redo för att våga ta språnget ut i den digitala världen finns det oändliga möjligheter. Jag arbetar gärna med olika teman och försöker ta in olika perspektiv i undervisning. Perspektiv som jag själv inte kan ge eleverna, men som visar olika synsätt. Ett smidigt och bra sätt att göra detta är att använda sig av Skype in the Classroom. Via webbsidan, som är gratis, kan du boka gästföreläsare, gå på virtuella studiebesök samt hitta andra klasser från hela världen att arbeta med. Min favorit att använda är gästföreläsare. Det finns en uppsjö att välja mellan och alla ställer upp gratis. Tricket kan dock vara att hitta lämpliga tider med tanke på tidsskillnaderna.

Om du är intresserad av hur du kan använda Skype och andra digitala verktyg i ditt klassrum har jag skrivit två böcker om detta. Digitala arbetssätt i klassrummet – att våga ta språnget (Gothiafortbildning, 2015) samt Klassrummet möter världen (Gothiafortbildning, 2016). Böckerna brukar beskrivas som väldigt enkla att förstå och passar även dig som känner att du inte är “alls digital”! Lycka till!

Sara Bruun är språklärare i engelska och tyska och har arbetat som lärare i över 20 år. Just nu arbetar hon på Ringsjöskolan i Höör där hon har engelska på 50 % och är IKT-pedagog på 30 %. Övrig tid ägnar Sara åt att blogga, skriva böcker och att resa runt i landet och utbilda lärare och skolledare, främst kring digitaliseringen i skolan. Sara är även författare till två böcker om IKT i skolan. 2017 utsågs Sara till Årets lärare inom IT och Digitalisering vid Lärargalan.

Topp

Vad kan en sjuåring lära mig om utbrändhet och stress?

av Navid Modiri, Tid att Fokusera Nr 1, 2017

Jag står barfota i en svart marmorpyramid med 1200 främlingar och skriker så att det river i halsen. Klockan är sju på morgonen och jag tror inte att jag kommer att behöva kaffe efter det här. Just nu lär vi oss att skopa upp den undanträngda vreden och andas igenom den. Jag lär mig att det inte är farligt att vara arg.

Jag står mitt i Nevadaöknen med 80.000 människor och bränner upp en 30 meter hög man i trä. Människor har inte bara bjudit på mat, konst och musik utan den största gåvan på den participatoriska festivalen Burning man är lärdomarna kring gemenskap. Jag lär mig att när människor får en tydlig ram för samarbete så kan de bygga en hel stad på en vecka och sen städa upp efter sig.

Jag står på en solbränd golfbana i Blekinge några dagar efter Sveriges nationaldag och framför mig står den man som med hela sin politik ifrågasätter min existens i det här landet och räcker mig en golfklubba. Han säger att det är min tur att slå. Jag vann golfrundan med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson genom Musikhjälpen i Sveriges radio och Sveriges television för att samla in pengar till ett gott ändamål och för att jag tror på det goda samtalet. Nu när vi står här inser jag att det kommer bli svårare än jag trodde. Jag lär mig att världen består av olika verkligheter och att det inte är min plats att säga åt en människa att hans är fel.

Jag står i en trappuppgång i centrala Malmö med min jobbväska i handen och min dotters hand i andra. Jag har stressat hela morgonen och sagt åt henne att skynda sig vilket leder till att hon slutligen stoppar mig i trappan: Varför så bråttom pappa? Därav tårarna. Jag lär mig att det gör ont att stanna upp.

Jag ligger utbränd i en säng och kan inte kliva upp. Jag står i en cirkel med andra män i en kursstuga utanför Newcastle. Jag sitter på en husbåt i Indien och läser en bok som blir en portal in i en annan värld. Jag mediterar med mina bröder på stranden i Costa Rica. Jag pratar med hundratals högstadielever över hela landet om vad ordet ”rasism” betyder för dem. Jag skriver filosofiska frågor på Facebook och skördar hundratals kommentarer från människor jag aldrig har träffat men som prickar den där darttavlan mitt i mitt hjärta.

Och för varje kollaps och snedsteg öppnas nya dörrar. Varje tvivel blir ett vidgande. Varje fel och förlåt blir en möjlighet. Okunskapen sköljer över mig som en kalldusch och jag tvingas säga att jag inget vet. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Och det är det skönaste och mest smärtsamma jag vet. Än idag.

Navid Modiri är föreläsare, samtalsaktivist och artist. Han står bakom Sverige 3.0, Samtalsaktivisterna och bloggen ”365 saker du kan göra.” Navid föreläser om kreativitet, mångfald och samtalets kraft. 2017 är han aktuell med podden ”Björn & Navid” där han med skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad pratar existens och boken ”Hej syster” som ges ut på Forum förlag under hösten 2017.

Topp

Tid att Jubilera
TID ATT Fokusera Jubileumsbilaga
Vi fyller 20 år! Spana in jubileumsutgåvan med en tidsresa från 1999-2019.
Läs mer
Tid att Fokusera, Nr 6
InfoMentor TID ATT Fokusera
Här kan du läsa sjätte numret av tidningen Tid att Fokusera. Fokus: Digitalisering
Läs mer
Kontakt

InfoMentor
Spannmålsgatan 11
291 32 Kristianstad

Tel.växel: 044-200 123
E-post: info@infomentor.se

Infomentor

Vi vill hjälpa er att hjälpa eleverna! Alla barn ska få bästa möjliga start i livet genom att få utvecklas så långt de kan under skolåren. Allt vi gör syftar till detta. Läs mer om oss och vad vi gör för att leva som vi lär.

lockmagnifiercrosschevron-down